När värmen gjorde mig sömnlös

Försöker hitta en bra position för att slappna av och somna in i. Sluter ögonen och koncentrerar mig på att släppa alla tankar som flyger runt i huvudet för att falla in i sömn. Men det är omöjligt. Lakanen är klibbiga av svett, rummet är för ljust och för mycket flyger runt i huvudet. Istället egnas tiden åt att kolla på flygplan som åker förbi högt högt åvanför hustaken. Fantiserar vart de är påväg och vart de varit. Myggorn surrar runt i hela rummet och är förbannat irriterande. Kroppen vill inte slappna av och bli så tung och sömning som den brukar bli när jag är trött. Tankarna vill inte samla sig, ljuset vill inte bli mörkare, svetten vill inte sluta klibba och de där jävla myggorna vill inte försvinna eller bara  dö. 

Tankarna försvinner till den senaste vintern. Hur kunde det ens kännas kallt och hur kunde tänderna hacka av kylan. Går den ens att frysa? Snö, kalla fingertoppar och rök till andedräkt verkar mer som en dröm än något annat. Att termometern någon gång stått under tjugofem grader känns helt overkligt. Det är som att kroppen glömt bort hur det kännes att frysa. Tanken slår mig att just detta tänkte jag i vintras, fast tvärt om. Då var det som att värme vara var en konspiration som aldrig existerat. Dock är kyla något som jag långt mycket mer uppskattar.

Flyttar madrassen från det lilla hönet av rummet som den brukar ligga i till under takfönsterna. Öppnar de lutande fönsterna på vid gavel och lägger igen. Kanske kan kvällsluften kan få mig att bli svalare. Försöker återigen samla tankarna och sövas ner. Men återigen gör sig årets varmaste dagar sig påminda med sina svettiga ryggar och ljusa nättet. Ugh låt mig bara sova och ge mig höst. Det räcker nu. Fattar att det är varmt men sluta nu. Det är nog. Vill ju bara sova.

Ett par rader som jag skrev när det var så innerligt varmt hela jävla tiden. Kunde inte sova så började skriva på telefonen vad jag tänkte. Blev för pretantiöst och för konstig men gillar det på något sätt.